Rummets cirkulära komma

Rum

Universum är en sfär. Universum har en viss storlek. Universum är inte oändligt, men har ett oändligt antal ändar.

Kastar man ett spjut rakt ut i universum träffar det en inte i ryggen. Det återkommer från exakt samma håll som man kastade det åt.

Det som vi upplever som rakt är inte rakt utan böjt.

Varje punkt i universum kan sägas vara universums ände. Varje punkt har en motsvarande ändpunkt i universum. Avståndet mellan dessa är lika med universums storlek.

Orsaken till att universum är en sfär är troligen att universum i sig innehåller all massa. Gravitation gör att det kröker sig runt sig självt och samlar sig i den mest jämviktsartade form som kan existera, nämligen en sfär.

“Utanför” universum finns ingenting. Det är inte vakuum, för i vakuum finns fortfarande avstånd och gravitation. Utanför universum finns ingen naturlag. Det är inte ett kaos av olika lagar. Det finns inga lagar alls. “Det” som “finns” utanför universum, som inte finns, men som vi ändå kan försöka föreställa oss, har ingen utsträckning alls. Konceptuellt kan vi tänka oss att det har oändligt stor utsträckning och samtidigt oändligt liten utsträckning. Men i “verkligheten” existerar det inte alls. Allt som “finns” är universum, och universum sluter sig runt sig självt.

Är allting runt?

Om spjutet verkligen återvänder från samma håll som det kastades åt, så vore en tänkbar konsekvens att inte bara universum som helhel är sfäriskt, utan att också allt som finns i universum har sfärisk form. Vår erfarenhet säger oss att så inte är fallet. Människans kropp, t.ex. har en fram- och en baksida. Vi är inte byggda som klot. Problemet är dock, att vi tror att det finns något som är rakt. Sträckan mellan t.ex. Bologna och Prag tänker vi oss som ett linjärt avstånd. I själva verket är troligen denna sträcka en del av ett kontinuerligt krökt kontinuum. Om det som vi tänker oss som rakt, i själva verket är krökt, så kan vi följaktligen i verkligheten vara klotformade, även om vi har vant oss vid att se på oss själva som “raka” och att se på världen omkring oss som om den vore linjärt utsträckt.

Det cirkulära kommat

Om ovanstående är sant så är även den rakaste pinne i själva verket cirkelformad. Pinnen biter s.a.s. sig själv i svansen. Men bara nästan. Den ena änden skiljs från den andra av ett oändligt litet, cirkulärt utrymme. Detta utrymme är ett mysterium. Det verkar vara ett slags rumsligt komma.

Två pinnar lagda efter varandra, på längden, bildar ett nytt, större cirkelformigt objekt. Samtidigt utgör de två pinnarna varsitt slutet, cirkulärt objekt. Hur mycket vi än sträcker på oss, i vår fulla längd, kan vi ändå aldrig nå huvudets ovansida med våra fotsulor. De kommer alltid att skiljas åt av detta oändligt lilla men samtidigt obönhörliga komma.

Tid

Det är troligen ingen skillnad mellan tid och rum. Jag kan, från min subjektiva horisont, inte särskilja tid och rum alls. Om ingenting ändras i rummet omkring mig, om vinkeln mellan mina ögon och det jag ser på är konstant, så upplever jag ett NU. I ett NU existerar inte tid. Så fort något omkring mig gradvis förändras, så upplever jag tidens gång. Denna tidens gång är oupplösligt förenad med förändringen i rummet. Att våra kroppar åldras är en indikation (bland flera) på oupplösligheten mellan tidens gång och rummets (i detta fall våra kroppars) förändring.

Om universum är ett klot och tiden är ett annat sätt att se på rummet, kan man då säga att det kastade spjutet kommer tillbaka exakt samtidigt som det kastas? Inte om universum har en viss storlek. Spjutets hastighet (som är hastigheten av förändringen i rummet) i relation till universums storlek avgör hur lång tid det tar för spjutet att återvända. Den förflutna tiden är ett sätt att beskriva den tillryggalagda krökta sträckan mellan spjutets utgångsläge, som är universums ändpunkt, via den allra mest avlägsna, motsvarande ändpunkten, och tillbaka till utgångsläget. Man kan kasta spjutet med olika hastighet vilket resulterar i att rummet förändras med olika hastighet. En given hastighet kan förhålla sig till andra hastigheter, men en övergripande, nominell tid finns nog inte.

Vi har ändå valt en av dessa hastigheter som referens, nämligen solens cykliskt upprepade positionsförändring i förhållande till jorden. Detta är den förändring av rummet som vi verkar se som mest basal. Vi har valt att se denna hastighet som den nominella.

Denna hastighet kan vi dela i mindre relativa delar: dagar, timmar, minuter, sekunder, millisekunder, mikrosekunder, nanosekunder… för att kunna namnge olika hastigheter av förändring av rummet. Om rummet inte förändras (vilket det alltid gör) så står tiden stilla.

© Kristian Bredin